Artikel publicerad i tidskriften Tidig Musik nr 1/2025

För 300 år sedan var militärmusikern Gustaf Blidström ”nyligen hemkommen ur ryska fångenskapen och nu uti stor fattigdom stadder”. Så antecknades vid en husesyn i oktober 1724 i hans förfallna boställe Lubbagården, söder om Tidaholm i Västergötland.
Gustaf Blidström, 1658-1744, var skalmejblåsare och hautboist (oboist) vid Skaraborgs regemente. Blidström är berömd för den notbok med mer än 300 melodier som han tecknade ner under sin tid som krigsfånge i Sibirien.

Musiken som Blidström tog med sig hem är i högsta grad levande i dagens svenska folkmusik. Mia Marin, Hans Kennemark, Pelle Björnlert, Johan Hedin och Patrik Andersson är några av de folkmusiker som spelat in menuetter och polonäser från Blidströms notbok, i en genre som ibland kallas folkbarock.

Möte med notboken

För några år sedan var det populärt att resa genom Västergötland i spåren efter Jan Guillous fiktive romanhjälte Arn. Ett par dagar sommaren 2024 gjorde jag istället en resa i Gustaf Blidströms fotspår, en verklig hjälte som jag ville veta mer om.

Första stoppet på min resa var vid Gamla biblioteket i Skara. Här finns Blidströms berömda notbok. Efter att ha tvättat händerna får jag bläddra i boken vid ett skrivbord intill bibliotekariens disk. Jag sitter vid ett öppet fönster med utsikt mot den mäktiga domkyrkan. Ett lätt drag från fönstret får ibland bokens sidor att röra sig. Med försiktiga fingrar börjar jag bläddra i den sköra boken. Det är ett magiskt ögonblick för mig som så länge har fascinerats av Blidströms musik och liv.

Blidström påbörjade arbetet med notboken i Tobolsk 1715. Han drog upp raka notlinjer i en liten skinninbunden anteckningsbok och fyllde sidorna med musik han samlat på sig under de nio år då Karl XII:s armé marscherade genom Tyskland, Polen, Ukraina och Ryssland. Arbetet verkar ha gått rätt snabbt, alla datumangivelser i boken är från 1715 och 1716.

På första sidan har Blidström med eleganta bokstäver skrivit: Marscher, menuetter och polska danser. 40 militära marscher kommer först, de flesta bara som andrastämmor. Därefter följer mängder av dansmusik från Europas slott och städer. De korta melodierna är ordnade efter tonart och skrivna i tät följd efter varandra.

Låtarna kallas oftast bara menuett eller polonäs. Men ibland förkommer en utförligare titel som Menuet Frökn Königsmarck eller Menuette du Temple de la Paris av Jean-Babtiste Lully. Mot slutet blir boken lite rörigare. Blidström verka ha fyllt på med övriga danser och andra låtar som han kommit över efter hand, exempelvis 16 variationer på La folie d´Espagne. Försiktigt stänger jag de slitna pärmarna och fortsätter att leta spår av Blidström på annat håll.

Hautboisterna deltog inte direkt i strid, men de följde med regementet ut i fält och befann sig i stridernas närhet. Målning av karolinermålaren Magnus Malmgren.

Hos översten i Kungslena

I kungsgården intill den vackra medeltidskyrkan i Kungslena hade regementschefen överste Nils Stromberg sitt boställe. Sannolikt kom Blidström hit och provspelade innan han fick anställning som skalmejblåsare vid regementet i december 1697. Översten var mycket noga med sina musiker. När Stromberg blev chef för regementet avskedade han tre skalmejblåsare som han ansåg odugliga. Stromberg hade istället med sig tre musiker som han på egen bekostnad låtit utbilda i Köpenhamn ”till fullkomlig perfektion” och försett med musikinstrument.

Kungslena kyrka med Kungsgården till vänster i bild. Här bodde överste Stromberg.

När en av skalmejblåsarna behövde ersättas sökte Gustaf det lediga jobbet. Han var då 39 år. Vi vet inte varifrån han kom eller vad han gjort tidigare. Uppenbarligen var han en duglig musiker, eftersom han godkändes av översten och blev anställd som förste skalmejblåsare. Titeln skulle snart ändras till hautboist, när det modernare instrumentet hautbois (oboe) ersatte skalmejan.

Gustaf fick flytta in i skalmejblåsarbostället Lubbagården i Madäng, söder om dagens Tidaholm. Lubbagården blev Gustafs tjänstebostad under hans tid vid Skaraborgs regemente. Översten ville att regementets musiker skulle bo nära varandra, så att de kunde öva flitigt, under hans överinseende. Blidströms tre musikerkollegor bodde på gårdar inom några kilometers avstånd.

Krigets grannlåt

Hautboisterna var en del av den karolinska arméns kulturella överbyggnad. De var utbildade musiker som kunde spela flera instrument. Tillsammans med fanor och stiliga uniformer var de en del av krigets grannlåt, som skulle skänka glans åt den svenska armén. Deras uppgift var att spela vid marscher och ceremonier, men de kunde även få underhålla officerarna med dansmusik till vardag och fest.
Regementets fyra musiker var placerade vid staben och deltog inte i strid. Den mer handfasta delen av militärmusiken sköttes av ”spelet” ¬– trumslagare och pipare som följde med kompanierna ut på slagfältet, för att ange takten och ge signaler som hördes över stridslarmet.

På ängen till vänster om det röda huset ska det indragna hautboistbostället Lubbagården i Madäng ha legat, enligt en karta från 1780.

Gustaf fick bara bo på Lubbagården i ett och ett halvt år. I augusti 1699 fick skaraborgarna order att marschera mot Karlskrona. Därifrån skeppades regementet över till Svenska Pommern. Sverige hotades av revanschsugna härskare i Danmark, Sachsen, Polen och Ryssland. År 1700 anföll fienderna Sverige och startade det som historieböckerna skulle kallas ”Det stora nordiska kriget”. De flesta av de tusen man från Skaraborg som marscherade mot söder till tonerna av Gustafs skalmeja skulle aldrig återse sin hembygd.

Kollega med Bach

Blidström upplevde nio år av skoningslösa strider, sjukdomar, brist på mat och iskalla vintrar. Men det fanns även tid för avkoppling och tidsfördriv under krigets långa mellanspel av väntan. I skuggan av striderna fick en spelman från en by i Västergötland stifta bekantskap med musik från Europas ledande kulturländer.

Bland Blidströms kolleger i armén fanns bland andra Johan Sebastian Bachs storebror, Johan Jakob. Bach tog 1704 värvning som hautboist i Gustaf Taubes schlesiska dragonregemente. I fem år var Bach och Blidström kolleger i svenska armén. De tillhörde olika regementen, men det är inte otroligt att den nyfikne spelmannen från Västergötland fick möjlighet att spela med den begåvade medlemmen av musikerfamiljen Bach.

Deras vägar skiljdes en kaotisk junidag 1709 vid stranden av den Ukrainska floden Dnepr. Där hejdades den svenska arméns reträtt efter nederlaget vid Poltava. Karl XII och en mindre trupp, däribland Johan Jakob Bach, lyckades fly över floden till Turkiskt område. Blidström och huvuddelen av svenska armén blev kvar på fel sida av Dnepr. Där gav de utmattade svenskarna upp inför den ryska övermakten.

Blidström hade en liten roll i en djärv kupp i samband med kapitulationen. Han fick order att hämta hjälp när regementets kassakista skulle brytas upp. 2 000 riksdaler ur krigskassan delades i all hast ut bland officerare och underbefäl, innan ryssarna hann lägga beslag på pengarna. Det är enda gången som Blidström skymtar förbi i den officiella krigshistorien.

Sedan blev Blidström krigsfånge. Tillsammans med 23 000 överlevande svenskar – soldater, officerare, präster, kanslipersonal, musiker, betjänter, officersfruar och barn – fick han vandra österut mot en fångenskap som skulle vara i tolv år. Bara 4 000 av krigsfångarna skulle återse hemlandet.

Tolv år i Tobolsk

Blidström tillbringade fångenskapen i staden Tobolsk i Sibirien. Utan större hjälp från hemlandet fick svenskarna klara sig bäst de kunde genom att utöva allt från hantverk till illegal hembränning i Sibirien. De bildade ett eget samhälle i staden. De byggde en lutheransk kyrka och startade skolor. En svensk orkester, där Blidström sannolikt ingick, underhöll den ryske guvernören och spelade på fester och bröllop. Svenskarna undervisade i musik och byggde instrument. Så förtjänade de sitt uppehälle. I Tobolsk hade Blidström sällskap av sin hautboistkollega vid Skaraborgs regemente, Casper Gross. Denne tog en tid tjänst hos ryssarna, för att få bättre villkor eller mer betalt.

I augusti 1721 tog kriget äntligen slut. Först i november nådde nyheten om freden det fjärran Tobolsk. I början av 1722 kunde de överlevande svenskarna börja vandra hemåt. Det gällde även Casper Gross, som fick lämna sin ryska tjänst när kriget var över. Men Casper skulle aldrig återse sin hustru Catharina Reman, som väntade hemma i Madäng. Gross dog under hemresan i februari 1722. Änkan kämpade i många år för att få ut hälften av makens innestående lön, som hon hade rätt till.

De första frigivna fångarna återvände till Sverige våren 1722. Men Blidström var inte med bland dem. Av någon anledning följde han inte med när de första grupperna av frigivna krigsfångar började den långa resan hemåt i januari 1722. Kanske var han tvungen att stanna för att betala av skulder som han dragit på sig under fångenskapen.

Nästa chans att resa hemåt kom sommaren 1722. Då kom en grupp svenskar som hade frigivits från Tomsk, 150 mil längre österut i Sibirien, till Tobolsk. Sannolikt passade Blidström på att resa hemåt tillsammans med den gruppen, där bland annat den fiolspelande och dagboksskrivande fänriken från Falun, Anders Pihlström ingick. Att resa ensam genom det vilda och vidsträckta Sibirien var inte att rekommendera. De hemvändande svenskarna försökte hålla ihop i ”sviter”. De tog sig hemåt genom att köpa plats på båtar på floderna, betala för slädskjutsar på vintern och häst och vagn när det var barmark. När de inte vandrade till fots.

Blidström registrerades som hemkommen till Stockholm 9 maj 1723. Några dagar senare kom ett skepp med Pihlströms svit till Vaxholm, ”och kommo sedan om aftonen i solnedgången förbi tullen och sedan till Stockholms brygga.” Det möjligt att Blidström hade rest före. Pihlströms hemresa gick inte så snabbt. I Moskva hade Pihlström och 19 andra officerare kvarhållits ett tag för att de inte hade betalat böter de dömts till för olaga brännvinstillverkning i Sibirien. Tsaren efterskänkte böterna, men svenskarna fick vänta ytterligare på pengar till hemresan.

När de äntligen kom till Stockholm vandrade de hemkomna officerarna upp till Krigskollegiets lokaler på Riddarholmen för att få fullmakt för en ny tjänst. När Blidström kom dit fick han veta att han inte hade någon militär tjänst att återvända till. 20 års krig hade tömt statskassan, militärmusiken vid de flesta svenska regementen hade lagts ner 1719 i brist på pengar. Vi vet inte om Blidström försökte få en plats bland de kvarvarande militärmusikerna i Livgardet. Johan Jakob Bach hade kommit till Stockholm 1712 och fått anställning i hovkapellet, men han hade dött 1722.
Den 14 maj 1723 antecknades Blidström som gratialist i Krigsmanshusets rulla. Därmed kunde han förvänta sig en liten pension på 11 daler och 8 öre. Sedan återstod nog bara att vandra hemåt mot Västergötland.

Husröta i Madäng

Nästa gång vi möter Blidström är vid husesynen på Lubbagården i oktober 1724.
Under hans frånvaro hade Lubbagården brukats av grannar i Madäng. Men de verkar inte ha skött gården. Förfallet var stort när syningsmän för Skaraborgs regemente gjorde husesyn. Gårdens brukare hade försummat egendomen så illa att husröta uppstått. Därmed krävdes en husrötessumma som brukaren skulle betala för att kompensera för egendomens förfall.

Syningsmännen konstaterade att Blidström inte hade bott på Lubbagården sedan han gick ut i kriget 1699. Han hade nyss kommit hem ur rysk fångenskap och var mycket fattig. Hans innestående lön verkar dessutom ha förskingrats av den avlidne regementsskrivaren Wolters.

Blidström kunde knappast hållas ansvarig för gårdens förfall, eftersom han inte varit hemma på 23 år. Det finns inga uppgifter om att Blidström var gift innan han gick ut i kriget. Därmed fanns ingen hustru som kunde sköta gården under hans frånvaro, vilket annars var det vanliga. Syningsmännens slutsats blir att ”det är skäligt att hålla sig till bönderna etc.” De anser att bönderna som brukat marken i Blidströms frånvaro får betala husrötan.

På dagens kartor över Madäng syns inte Lubbagården. På en karta som ritades inför storskiftet 1780 är Lubbagården noterad som ett indraget hautboistboställe. Gårdstomten med kålgård och åker är markerad på Tidans östra strand, inklämd mellan tre granngårdar.

Den som 300 år efter husesynen letar efter Lubbagårdens finner en äng med högt gräs, ängsröllika och rosenmalva. Tomten sluttar ner mot Tidans brusande forsar. Det finns inga synliga rester av husgrunder eller annat som tyder på tidigare bebyggelse. Men med 1780 års karta lagd intill dagens går det att återfinna det som bör ha varit Lubbagårdens plats. Vägarna går lika idag som på 1700-talet, Tidans lopp är oförändrat. Det ligger hus på ungefär samma platser som på 1700-talskartan

Jag talar med en man som klipper gräs utanför ett hus som gränsar till Lubbagårdens äng. Han har inte hört talas om att ett hautboistboställe en gång legat granne med hans gård. Men han minns Lubbagården. Den var en mindre gård som låg några hundra meter norrut. Han minns när den revs, men har aldrig hört talats om att någon oboist skulle ha bott där. Kanske flyttades boningshuset dit efter storskiftet?

Hautboisten i Häggum

Strax innan husesynen på Lubbagården hade det hänt något som gjorde att Gustaf Blidström hade annat än husröta att tänka på. Den ogifte hautboisten hade träffat en 30 år yngre kvinna, Britta Svensdotter. Vid tiden för husesynen var hon gravid med Gustafs barn. Paret bosatte sig i Häggum, tre mil nordväst om Madäng.
I maj 1725 födde Britta en son som döptes till Lars. I Häggums dopbok noteras han som hautboisten Gustaf Blidströms späde son. I juni samma år vigdes Britta och Gustaf. De levde resten av sina liv i Häggum under fattiga omständigheter. I ett brev 1730 till Krigsmanshuskassan intygar kyrkoherden i Häggum att Blidström lever i församlingen och inte brukar något hemman, utan lever inhyst. Tre av familjen Blidströms fem barn dog i unga år, bara sönerna Harald och Sven levde till vuxen ålder.

I kyrkböckerna behöll Blidström sin stolta titel som hautboist. Kanske spelade han vid fester och bröllop i trakten för att dryga ut sin magra pension. Gustaf dog den 19 februari 1744, vid 86 års ålder. Britta levde i ytterligare tio år.

En vacker kväll i augusti vilar ett fridfullt lugn över kyrkogården i Häggum. Någonstans här ligger Gustaf, Britta och fyra av deras barn begravda. Det finns ingen gravsten eller andra spår av dem. Men Gustafs notbok finns kvar och musiken han skrev ner spelas fortfarande 300 år senare.
Så här kan den låta